hemskt mkt jag

Jag kallar mig feminist ja!
Jag susar fram på cykeln.
Jag shoppar för mycket.
Jag lär mig sparka arsle.
Jag klär mig i vad fan jag vill.
Men helst svart, rött turkost och rosa.
Med glitter eller nåt fint mönster.
Jag sminkar mig och har kontaktlinser när jag vill.
Jag pratar med mina vänner.
Jag flörtar med brudar överallt.
Jag skrämmer slag på små bimbos oavsett kön. Som om jag skulle vilja hångla med nån av dem ändå! Jag längtar efter min Älskade.
Så naivt, romantiskt.
Jag läser böcker.
Jag skriver dagbok, mejl, dikter, tentor.
Jag lyssnar på musik hur högt jag vill.
Jag onanerar så högt jag vill.
Jag lagar mat, bara till mig.
Vill du ha också är det bara att fråga.
Jag får mycket ångest ibland.
Då bryter jag ihop.
Jag hatar att människor glor på mig.
Jag blir svartsjuk. Jag blir arg. Jag känner mig dömd och sviken.
Jag hatar att människor jag inte känner gör mig nervös.
Jag saknar Mamma och Pappa hemma ibland.
Då ringer jag dem.
Jag ser på TV när jag vill det.
Oftast blir jag bara irriterad på skiten.
Ibland hänförd, fascinerad.
Jag fotar.
Jag dagdrömmer hur mycket som helst.
Jag vill göra om hela tiden.
Jag duschar länge och njuter av känslan av vatten.
Jag ser på filmer.
Då brukar man inte bli besviken.
Jag ringer viktiga samtal.
Jag gör inte budgetar.
Jag åker till psykakuten.
När det behövs.
Jag vill inte behöva välja.
Jag tycker inte jag har någonting gemensamt med tjejer som Ebba von Sydow.
Jag diskuterar gärna.
Precis allt.
Jag har inte alltid rätt. Eller fel.
Jag vill ha rätt däremot precis som alla andra.
Jag tycker om uppmärksamhet faktiskt.
Jag kräver en ursäkt om du gör mig ledsen.
Men det är också allt.
Är jag inte värd det??
Jag har ett sånt ego.
Jag vill inte vara någon annan än mig själv.