glöm då hjärna!!

Jag hör er fortfarande. I rummet bredvid mitt.
Den största besvikelsen.
Jag har förtroende för dig in i det sista.
Min erfarenhet av dig går genom som en blodådra från mina tår till mina hårtoppar. Som järnmalm genom berget.
Och det är bra. Och jag älskar dig ännu som ett barn.
Som ett barn blir till och går om intet om och om igen.
Tills jag blir äldre än du och tjusig i lila hår och skrumpna äppelkinder, kanske glömmer jag dig då.
Och mig. I sömnen är du min för alltid, instängd i mitt sinne i rummet jag inte vågar hitta nyckeln till. Det kanske är lika bra.